SofiesRoom - En diktblogg

Jag bläddrade i tidningen, precis som jag hade gjort igår. Och dagen innan. Det regnade ute och det gjorde det igår också. Jag tittade på klockan och det var exakt tolv timmar till jag skulle gå och lägga mig igen. Jag tittade ut genom fönstret och var helt säker på att det skulle regna i minst tolv timmar till. Jag kom till sista sidan, jag tog fram min röda tuschpenna och gjorde mig redo för att ringa in annonserna som var intressanta. Jag hade inget jobb. Men jag hade en vilja... Eller tre. Jag fastnade för en och struntade i min röda penna och rev ut annonsen i stället. Jag tog med mig den lilla pappersbiten och gick till telefonen. Gud hade tagit semester på obestämd tid. Han hade samlat semesterdagar sedan begynnelsen och nu var det dags att slappna av. Jag förstod Gud. Jag kände att jag var den rätte för jobbet. Jag lyfte luren och innen jag hann slå något nummer sa någon i luren att jag kunde komma till himlen för intervju. Jag ville bli liten och jag blev liten. Det fanns en liten dörr i min telefon, jag öppnade den och kröp i sladden till jag kom till en stor port. Det var porten till himmelriket. Där stod sankte Per i sina läder byxor och pratade i en mobiltelefon. Jag sa att jag var stor och blev stor igen. "Jag har kommit för att gå på en arbetsintervju" sa jag och funderade över det vackra vädret. Sankte Per granskade mig och öppnade sedan porten. Han pekade mot receptionen. Jag nickade och hoppade från ett moln till ett annat för att komma till receptionisten som såg lite otålig ut. Jag skakade på huvudet och sa att jag kunde flyga. Och så flög jag. Receptionisten, som hade långt mörkt hår, bad mig att sitta ner vid espaljen.

Jag behövde inte vänta länge förän en liten rund man sa att jag kunde komma in på hans kontor.
"Jaha. Gud har fått nog, ni sköter inte er där nere" Sa han med en liten ylning på sista stavelsen och en fruktansvärt gnällig röst.

Jag andas ut och det blir imma på glasrutan, jag gnuggar mot den kalla ytan och tittar ut mot friheten. När dragkedjan drogs igen visste jag inte att det skulle vara för alltid. Jag knackar på rutan och ser hur träden bugar sig för mig. Jag vänder mig om, jag vill inte. Jag sluter mina ögon och håller för mina öron. Det är tyst, och svart. Jag lägger mig ner och andas ut och in. Jag lyssnar på pianomusiken och försöker slappna av. Mina muskler har låst sig och jag kan inte njuta. Jag håller andan till jag svimmar, pianomusiken väcker mig och jag ser träd som väntar på att jag ska niga för dem. Jag andas ut för att imma igen alla glasväggar, jag slutar inte andas ut. Tillslut så blir värden utanför suddig och jag lägger mig ner igen. Pianomuskien är mjuk och vill lura mig till lugnet, men böjer man en gren så bryts den.

Jag är en tom bok som fylls nu. Boken ska fyllas av liv och erfarenhet, du kan sitta i din soffa men jag ska förändra världen. Jag lägger mig på gatan och låter profeter skriva på min kropp, jag fylls av livet. Jag har gråtit och jag har skrattat. Jag har varit arg och jag har varit rädd. Jag har utsatt mig för fara och jag har fått uppleva lycka. Jag har sett män utan ben och armar. Jag har träffat soldater som har sett sina vänner dö för hatet. Jag har träffat barn utan föräldrar. Jag har sett hat och jag har sett kärlek. Jag har dansat med ytlighet och jag har smygit runt ondskans kvarter på natten. Nu vänder jag blad och ska fylla denna sidan med fler erfarenheter sedan ska jag rädda denna planeten. Jag tar på mig det, om inte du vill göra det så gör jag det. Jag gör det med glädje. På tidningen du får hem i din brevlåda kommer du se en bild av mig på mount everests topp. Jag viftar med min vita flagga för nu är det fred på jorden och ingen går hungrig längre. Gud sträcker ner sin hand och jag sätter mig på hennes handflata. Hon lyfter upp mig till paradiset där det har gått så lång tid så vi kan skratta tillsammans åt allt det eländiga som en gång var på jorden.

Vi står runt liket och tittar. Vi är en del av det döda men förstår inte varför vi känner oss halva. Vi har mördat oss själva och förstår inte varför vi är ledsna. Våra grannar dör och vi ser på. Mina ögon blöder och jag kan inte titta längre. Jag skriver ner mina planer och jag ska bära jorden på mina axlar. Min bägare fylldes och rann över. Du släppte taget om din granne och jag ska ta hand om henne, jag ska ta hand om allas grannar. Jag ska krama alla som är ledsna och hålla om dem som fryser. Jag ska ge ett av mina ben till en kvinna som inte kan stå. Jag ska ge en av mina armar till ett barn som inte kan krama sin mamma. Jag ska utbilda mig till kock och laga mat till alla med tomma magar. Jag ska bli rolig och få soldater att skratta. Jag ska plocka blommor till alla som är ensamma. Jag vill inte ha något mer. Jag vill tömma min bägare och förbli tom. Jag vill blunda och känna. Jag ska dansa i regnet med mig själv och alla. När jag har gjort alla lyckliga ska jag somna för alltid med ett leende på mina läppar.

Nu har jag inget mer att skriva om, jag visste att denna dagen skulle komma. Jag börjar på dikt efter dikt men jag öppnar dragkedjan på min skärm och river ut worddokumentet och kastar det i min papperskorg. Jag drar upp dragkedjan igen och upprepar proceduren. Jag försöker skriva om saker som inte är sant. Jag funderar över vad som är sant. Är något sant? Lever vi i en illucion som någon så fint sjöng. Drömmer vi när vi är vakna eller är vi vakna när vi drömmer? Inget blir bra, inte ens detta är bra. Jag vill vara nöjd men det blev för tungt i min väska och jag var tvungen att ta ut något. Jag lägger ut bokstäverna på golvet, sparkar runder och inser att ingen kombination blir bra. Är alla fina meningar redan tagna? Är jag för sent ute? Är den siste poeten redan född? Så många frågor, de får ta plats i min väska. Jag vill ta av väskan men den är fastsydd i min hud och jag måste leva med det jag stoppar i den. Om jag plockar ut ångesten och lägger i inspiration? Om jag gör ett litet hål i botten, så litet att bara självkritiken kan rinna ut då kanske jag får plats med lite självförtroende och självsäkerhet.

Jag slänger mig utmattad i en hög av fjädrar och vill inte tänka. Min hjärna protesterar och mina tankar tar en joggingtur runt ditt hus. Ingen viljekraft kan få dig ur min hjärna. Ingen repstege är tillräckligt lång för att du ska kunna klättra över muren och ut ur mitt huvud. Du sjunger i mitt huvud och pausknappen svaldes av ett hungrigt lejon. Jag kastade din gitarr från en bro men du fortsätter sjunga. Jag klappar på din stämma som är lika len som en hästmule. Jag vill dra din röst över mig som ett täcke. Jag vill plocka dina toner som blommor. Jag är fast som en missbrukare och du är min drog. Jag har dig i en spruta och injicerar dig i mitt armveck när suget tar över. Sedan springer jag och rosa kaniner på en bro av noter som leder till en sjö. Man kan simma i ditt skratt. Jag vet inte om jag ska vara arg eller glad. Jag ska vandra 500 mil för dig. Se på mig.

Vi springer men kommer aldrig i mål. Aldrig. Jag vill se den färdiga tavlan framför mina ögon och kanske dra mina fingrar över oljeklumparna. Vi tömmer glaset och fyller det igen. Vi är ihåliga men fulla av tro. Hopp om ett rött ljus som ska lysa genom nyckelhålet och när vi öppnar dörren är det kärleken som ska stå på andra sidan och vänta. På den vita duken finns ännu bara några streck och klickar av färg. Jag vill riva bort strecken och börja om, men jag har bara fått en vit duk. Jag kan bara göra en tavla och får leva med det fula för alltid. Hur kan Aldrig och för Alltid dansa samma dans? Jag tittar på mitt långt i från färdiga konstverk. Mitt glas har blivit tömt och fyllt så många gånger och jag har blivit bättre på att måla. Med hjälp av strecken och klickarna kan jag göra den vackraste tavlan av alla.

Jag vill inte berätta att jag kastat det sura äpplet på dig och jag vill inte berätta att du fick ett blått öga på grund av mig. Ögat som inte längre passade ihop med sin granne passade dig bra. På något sätt gav det omvärlden en mer rättvis bild av dig. När du somnat ristade jag in allt det onda du gjort på din hud. För tolv miljarder ögon att se. Du skulle aldrig mer kunna höja champangeglaset och skratta med dina vänner. Jag ritade av dig med kors över ögonen och skrattade. Vilken rolig bild. Saltvatten förstörde bilden. Jag letade i mina enorma fickor till jag hittade en telefon. Jag slogg 666 och någon svarade. Jag trodde det var Djävulen och jag frågade när han skulle hämta dig. Ur telefonen steg Gud. Vi ställde oss bakom din badrumsspegel och där stod du på andra sidan med ditt blåa öga. Med ett utryck av smärta grät du och bad till Gud att hämta dig. Jag blinkade och när jag när jag lyfte på ögonlocken satt vi på en varsin enhörning. Du, jag och världens skapare red genom en silverskog. Vi skrattade och red kors och tvärs mellan träden. Hatet sögs ur mig och lade sig som en svart pöl bland allt skimmer. Under dig var också en svart pöl. Vi tittade på varandra och mellan våra kroppar sken en regnbåge. Förlåtelse.

Jag räknade fransarna på min matta och där var lika många som igår. Jag slog mig ner på mattan och pekade mot Egypten. Dörren var stängd så jag tog fönstret. På min matta flög jag över skogar och vinkande barn. Bränslet tog slut när jag flög över Atlanten. Jag parkerade min matta och gav nycklen till en fiskmås. Jag sökte ett jobb och fann ett. Jag plockade fiskben från hajars tänder och jag gick runt med svarta små påsaar på Atlantens botten och plockade upp avföring. Med ett sugrör som gick upp till ytan vandrade jag på botten hela dagarna. Jag bråkade med min chef men fick kärleksfulla kramar av en bläckfisk. Det var dags att återvända till mattan och åka till Egypten. Fiskmåsen hade inga händer och hade råkat svälja min nyckel men jag kunde koden. Jag somnade på min matta och när jag vaknade hade vinden fört oss till Toronto. Kanske åker jag till Egypten imorgon.

Du kan knacka på men det är bara jag som har nyckeln. Det är bara jag som kan öppna den lilla dörren in till mitt huvud. Ibland öppnar jag och tittar in. Jag blir rädd och stänger dörren. Dvärgarna som jobbar där inne fräser och sparkar på väggarna från insidan. Jag får lite lätt huvudvärk men ler åt min skapelse. Med en nål gör jag ett litet hål i mitt finger och skriver om vad jag har sett. Det vita pappret fylls med röda bokstäver som bildar meningar om galenskapen som bara finns i mitt huvud. Dårskapen som är inlåst på livstid och endast kan titta ut när den hamnar på papper.

Jag tog tag i en hand, en hand utan kropp. Jag trodde det var hjälp men det var bara en bit av ingenting. Två händer har jag redan och behöver inte en tredje att stoppa i fickan. Jag behöver inte hjälp att resa mig upp, jag kan resa mig själv. Om du inte kan skratta kan du ta handen som blev över för min får du inte låna. Jag vill se ett vackert hjärta och inte en prynad jag kan ställa i mitt fönster. Prydnader som trillar ner går sönder och hur man än limmar och försöker laga så blir de inte lika vackra igen. Ett vackert hjärta som brister kan alltid bli helt och bli lika vackert igen. Jag litar inte på någon men om du kan skratta kan du få en chans.

Jag öppnade mitt fönster och vinkade åt Gud, jag bad honom komma närmare. För det mesta är han så långt borta så man kan inte höra vad han säger. Hur ska man kunna veta vad som är rätt när han alltid är utom hörhåll. Gud hoppade från ett moln till ett annat och till slut slog han sig ner med benen i kors på det moln som var närmast mitt fönster. Han hade flätat skägget och hans buskiga ögonbryn höjdes när han tittade på mig. Han undrade varför jag hade ropat på honom. Jag fällde ut mitt segel och lät vinden föra mig lite närmare. Jag frågade Gud varför livet är så orättvist. Gud har inte en mun som kan prata, den kan bara le. En projektor som inte fanns lös mot ett moln och på molnet visades nu bilder av människor som dansade och skrattade i regn. Gud klev ner från molnet och jag hoppade ut genom mitt fönster. Det började regna och jag och Gud dansade tillsammans i regnet. Jag skrattade och Gud sken som en sol som vanligt. Efter flera timmar av dans hoppade Gud tillbaka upp på sitt moln och fällde ut två åror och rodde iväg. Han vinkade glatt åt mig och jag vinkade tillbaka. Jag klättrade in i mitt flygande, dörrlösa hus och lade mig i min soffa. Jag har lärt mig något om livet. Solsken kommer inte alltid efter regn, solskenet kan vara mitt i regnovädret vi måste bara skapa det.

Jag ligger i min säng och piggheten droppar ner på golvet, städerskan kommer imorgonbitti. Hon kommer samla ihop alla droppar och sedan hälla tillbaka dom i min mun. Min mun är öppen när jag sover, när jag är vaken är den stängd. Munnen behöver inte vara öppen när man skriver. Den kan vara stängd när man tänker också. Prata behövs inte. Jag pratar med dig med min blick och hoppas att du känner min värme. Jag vill känna din värme. När städerskan inte är här kan du få krypa ner i min säng. Jag har plats för dig med. Mina kramar är inte för alla men du kan få hur många du vill. Jag vill att du ska veta att det är dig jag drömmer om när jag sover och min mun är öppen. När min mun är stängd och jag inte ger ifrån mig ett ljud då är det dig jag tänker på. Jag vill hålla om dig och jag bryr mig inte om i fall du sover med munnen öppen eller stäng.

Kram



Litet PS..
Förra dikten (förra inlägget) kändes kass..? ville skriva en kärleksdikt bara för att. Den tog jätte lång tid att skriva och kanske inte känns särksilt äkta.
PS 2, Jag har tagit/redigerat typ alla bilder i bloggen. Har inget direkt fotointresse. Önskar att jag kunde rita. Då kanske jag kunde visa vad som finns i mitt huvid på riktigt. Dikterna är bara som en liten smula. Försöker måla upp bilden i mitt huvud i ord.

God natt

Tillsammans tog vi en båt till solnedgången
med vår egna violinist och rosenblad runt våra fötter.
Vinden fick mitt hår att dansa runt mitt ansikte
och fioelns sång fick min kropp att vilja dansa
Du sa att vi var framme och tog min hand
Vi blev ett med det röda och det rosa
Vi snurrade och dansade och skrattade av lycka
När månen lös på min vita klänning
Lade vi oss på en bomullstuss i himlen
Trötta och kära och fortfarande hand i hand


Varsågoda.

Vet inte vad jag ska skriva om, börjar på flera olika saker men inget känns rätt. Viljan att skriva tar över och ideerna vägrar att komma. Du och din jävla katt kan dra här ifrån. Ingen bra början på en saga. Och ingen bra början på en dikt. Jag önskar att jag kunde lägga allt åt sidan och bara skriva men jag kan inte. Skrivandet är på andra sidan muren och jag ska klättra över imorgon. Det är alltid imorgon. Min saga börjar idag och den onda häxan väntar med sitt förgiftade äpple. Jag är inte i en saga jag är i verkligheten. Häxan finns inte och i verkligheten får man se upp för förgiftade drinkar och inte för äpplen. Man kan äta nästan alla äpplen om man vill. Jag är inte allergisk mot äpplen bara mot förgiftade människor. Lär människor att le genom att visa dom hur man gör.

Tack för mig

Central Park (New York)

Jag gråter men mina tårar är slut

Jag spottar jord och tittar på dina stövlar

Jag låter regnet falla på min kropp

Jag väntar på lättnaden som ska ta mig till himlen

Min kropp är en låga som har slocknat

och en själ som inte längre brinner

Ett tomt skal som inte har tårar att kvar fälla

Vintern är snart här och beslut måste fattas. Hur ska man kunna välja när man inte ved vad man väljer mellan. Framtiden är bakom en smutsig ruta och jag har inget att tvätta med. Jag får gå i min blindhet och hoppas på att turen har vänt. Kommer turen vända? Springer jag, precis som en hamster, i ett hjul? Simmar jag, precis som en fisk, i en rund skål utan att förstå att där inte finns någon ände?

När jag vill ha en kram finns här bara armlösa människor. När jag vill ha ett leende ser jag bara ansikten utan läppar. Jag är den som klappar på folks huvuden, när jag egentligen skriker efter någon som ska klappa på mitt. Mina pussar och kramar går åt som glass på en solig sommardag. Om någon kunde slå ner den svarta muren och bära mig till något nytt, tvätta den smutsiga rutan och peka mot en ljusare framtid. Ett leende som får mig att le. Ett smittande skratt och en kram.

Min önskelista kanske är för lång.