SofiesRoom - En diktblogg

Jag öppnade mitt fönster och vinkade åt Gud, jag bad honom komma närmare. För det mesta är han så långt borta så man kan inte höra vad han säger. Hur ska man kunna veta vad som är rätt när han alltid är utom hörhåll. Gud hoppade från ett moln till ett annat och till slut slog han sig ner med benen i kors på det moln som var närmast mitt fönster. Han hade flätat skägget och hans buskiga ögonbryn höjdes när han tittade på mig. Han undrade varför jag hade ropat på honom. Jag fällde ut mitt segel och lät vinden föra mig lite närmare. Jag frågade Gud varför livet är så orättvist. Gud har inte en mun som kan prata, den kan bara le. En projektor som inte fanns lös mot ett moln och på molnet visades nu bilder av människor som dansade och skrattade i regn. Gud klev ner från molnet och jag hoppade ut genom mitt fönster. Det började regna och jag och Gud dansade tillsammans i regnet. Jag skrattade och Gud sken som en sol som vanligt. Efter flera timmar av dans hoppade Gud tillbaka upp på sitt moln och fällde ut två åror och rodde iväg. Han vinkade glatt åt mig och jag vinkade tillbaka. Jag klättrade in i mitt flygande, dörrlösa hus och lade mig i min soffa. Jag har lärt mig något om livet. Solsken kommer inte alltid efter regn, solskenet kan vara mitt i regnovädret vi måste bara skapa det.