SofiesRoom - En diktblogg

Vi springer men kommer aldrig i mål. Aldrig. Jag vill se den färdiga tavlan framför mina ögon och kanske dra mina fingrar över oljeklumparna. Vi tömmer glaset och fyller det igen. Vi är ihåliga men fulla av tro. Hopp om ett rött ljus som ska lysa genom nyckelhålet och när vi öppnar dörren är det kärleken som ska stå på andra sidan och vänta. På den vita duken finns ännu bara några streck och klickar av färg. Jag vill riva bort strecken och börja om, men jag har bara fått en vit duk. Jag kan bara göra en tavla och får leva med det fula för alltid. Hur kan Aldrig och för Alltid dansa samma dans? Jag tittar på mitt långt i från färdiga konstverk. Mitt glas har blivit tömt och fyllt så många gånger och jag har blivit bättre på att måla. Med hjälp av strecken och klickarna kan jag göra den vackraste tavlan av alla.