SofiesRoom - En diktblogg

Jag bläddrade i tidningen, precis som jag hade gjort igår. Och dagen innan. Det regnade ute och det gjorde det igår också. Jag tittade på klockan och det var exakt tolv timmar till jag skulle gå och lägga mig igen. Jag tittade ut genom fönstret och var helt säker på att det skulle regna i minst tolv timmar till. Jag kom till sista sidan, jag tog fram min röda tuschpenna och gjorde mig redo för att ringa in annonserna som var intressanta. Jag hade inget jobb. Men jag hade en vilja... Eller tre. Jag fastnade för en och struntade i min röda penna och rev ut annonsen i stället. Jag tog med mig den lilla pappersbiten och gick till telefonen. Gud hade tagit semester på obestämd tid. Han hade samlat semesterdagar sedan begynnelsen och nu var det dags att slappna av. Jag förstod Gud. Jag kände att jag var den rätte för jobbet. Jag lyfte luren och innen jag hann slå något nummer sa någon i luren att jag kunde komma till himlen för intervju. Jag ville bli liten och jag blev liten. Det fanns en liten dörr i min telefon, jag öppnade den och kröp i sladden till jag kom till en stor port. Det var porten till himmelriket. Där stod sankte Per i sina läder byxor och pratade i en mobiltelefon. Jag sa att jag var stor och blev stor igen. "Jag har kommit för att gå på en arbetsintervju" sa jag och funderade över det vackra vädret. Sankte Per granskade mig och öppnade sedan porten. Han pekade mot receptionen. Jag nickade och hoppade från ett moln till ett annat för att komma till receptionisten som såg lite otålig ut. Jag skakade på huvudet och sa att jag kunde flyga. Och så flög jag. Receptionisten, som hade långt mörkt hår, bad mig att sitta ner vid espaljen.

Jag behövde inte vänta länge förän en liten rund man sa att jag kunde komma in på hans kontor.
"Jaha. Gud har fått nog, ni sköter inte er där nere" Sa han med en liten ylning på sista stavelsen och en fruktansvärt gnällig röst.