SofiesRoom - En diktblogg

Jag andas ut och det blir imma på glasrutan, jag gnuggar mot den kalla ytan och tittar ut mot friheten. När dragkedjan drogs igen visste jag inte att det skulle vara för alltid. Jag knackar på rutan och ser hur träden bugar sig för mig. Jag vänder mig om, jag vill inte. Jag sluter mina ögon och håller för mina öron. Det är tyst, och svart. Jag lägger mig ner och andas ut och in. Jag lyssnar på pianomusiken och försöker slappna av. Mina muskler har låst sig och jag kan inte njuta. Jag håller andan till jag svimmar, pianomusiken väcker mig och jag ser träd som väntar på att jag ska niga för dem. Jag andas ut för att imma igen alla glasväggar, jag slutar inte andas ut. Tillslut så blir värden utanför suddig och jag lägger mig ner igen. Pianomuskien är mjuk och vill lura mig till lugnet, men böjer man en gren så bryts den.