SofiesRoom - En diktblogg

Jag vill inte berätta att jag kastat det sura äpplet på dig och jag vill inte berätta att du fick ett blått öga på grund av mig. Ögat som inte längre passade ihop med sin granne passade dig bra. På något sätt gav det omvärlden en mer rättvis bild av dig. När du somnat ristade jag in allt det onda du gjort på din hud. För tolv miljarder ögon att se. Du skulle aldrig mer kunna höja champangeglaset och skratta med dina vänner. Jag ritade av dig med kors över ögonen och skrattade. Vilken rolig bild. Saltvatten förstörde bilden. Jag letade i mina enorma fickor till jag hittade en telefon. Jag slogg 666 och någon svarade. Jag trodde det var Djävulen och jag frågade när han skulle hämta dig. Ur telefonen steg Gud. Vi ställde oss bakom din badrumsspegel och där stod du på andra sidan med ditt blåa öga. Med ett utryck av smärta grät du och bad till Gud att hämta dig. Jag blinkade och när jag när jag lyfte på ögonlocken satt vi på en varsin enhörning. Du, jag och världens skapare red genom en silverskog. Vi skrattade och red kors och tvärs mellan träden. Hatet sögs ur mig och lade sig som en svart pöl bland allt skimmer. Under dig var också en svart pöl. Vi tittade på varandra och mellan våra kroppar sken en regnbåge. Förlåtelse.