SofiesRoom - En diktblogg

Jag känner mig tom och vet inte var jag ska börja, jag känner inom mig hur jag gråter men mina kinder är lika torra som igår. Mitt hjärta slår hårt och långsamt, jag ifrågasätter hur mitt hjärta ens kan slå. Hur kan ett brustet hjärta slå så hårt? Slagen ekar i mitt tomma inre och jag letar inom mig efter svar. Svaren lyser med sin frånvaro och är där med det enda som lyser just nu. Vid närmare eftertanke vet jag precis var jag ska börja och jag har börjat flera gånger. I mitt huvud har jag spelat upp, i det närmaste oändligt antal gånger, hur jag skulle se ut som lycklig. Jag ser mig själv i titta in i en spegel, spegelbilden ler mot mig och jag ler tillbaka. Jag ska inte skylla på dig för att jag är olycklig men jag har ju börjat så många gånger och du har avslutat det lika många gånger. Du är min återvändsgränd. När jag vandrar mot lyckan så står du i min väg och jag tvingas vända tillbaka till ingenting. Min egna tomhet, som trivs så bra inom mig.

Jag kan inte se mig själv, men känner min insida allt för väl. Min tomma insida som vill så mycket men alltid stupar vid mållinjen. Jag frågar mig själv varför min skäl inte kan lyda mitt intellekts vilja. För någonstans minns mitt intellekt att lyckliga stunder en gång präglade min vardag.