SofiesRoom - En diktblogg

Hej, det är jag. Ja, jag pratar med dig. Du ville ju att jag skulle påminna dig. Tacka nej till allt som gör dig ledsen. Tacka nej till kärleken och allt som är osäkert. Det kommer inte sluta bra. Du känner väl dig själv nu? Du vet väl att allt du börjar på slutar i en mindre katastrof? Du vet väl att inget blir som du tänkt dig? Bli nu inte kär igen! Du vet att du blir uttorkad när du gråter hela nätterna. Stå ut med lite smärta och bli smal. Gå ner i vikt, få större muskler. Klipp dig, skaffa längre hår. Hur ska jag komma ihåg att påminna dig om allt? Jag orkar inte längre, kanske får du klara dig själv. Om jag vänder min blick och inte lyssnar vad händer då? Kanske blir du kär igen eller slutar du träna och blir missnöjd med hur du ser ut. Kanske är det jag som hjälper dig i livet, kanske är det jag som hindrar dig. För jag är du och ibland lyssnar jag och ibland lyssnar du inte. Du har fallit så många gånger, blodet har runnit från dina knän och dina kinder har färgats svarta av dina tårar. Jag kan inte stoppa dig eller mig. Jag vill vara tyst men hur ska jag kunna tiga när det gör så ont när jag gråter?